Hejsan! :D
Tillbaka med ännu en story.
_____________________________________________________________________________________________
Det hela började med att vi satte ihop Ozzy och Bella, och det blev en lyckad parning. Så runt den 4 augusti föddes 4 små ungar. 9 åriga lilla jag gick ut till buren för att lyfta ut Bella. Men hon smet in i sovdelen på buren så öppnade den, och det var då jag såg boet med ungar, trodde det var 3 först, men en låg gömd under allt hö.
De växte så det knakade, var så roligt att se dom utvecklas.
Första gången i hagen var helt underbar att se, hur dom klängde på Bella och på varandra haha. Låg som i en hög allihopa. Såg inte klokt ut haha.
Sen så om ju den där tiden när man skulle sälja dom. Jag ville självklart inte det och låg och grät på nätterna. Vi pratade med några om de var intresserade, vissa sa kanske och andra nej, så det blev aldrig av och alla ungarna blev kvar. Jag var såklart överlycklig haha. Men var mycket jobb med 7 kaniner som 9 åring. Men jag älskade och älskar verkligen kaniner så det var nog big deal för mig då.
Alla var hur goa som helst, tills det kom in i tonåren då haha. Då blev i alla fall Kia rena rama monstret, och Pärlan var inte så mycket bättre hon hehe. Men Lollo och Lillen var inte lika sura av sig. Lollo blev dock inte så gammal.
Hon började få var i munnen, som sedan växte till en böld. Höll bölden ren och så när den sprack, och trodde den skulle försvinna (bölden började växa fram inom en vecka bara). Bölden blev större, men tillslut föll den bara av. Tänkte då att det kanske kunde vända. Men de växta ut nästan lika snabbt tillbaka igen. Så vi bestämde oss för att avliva henne, eller mest mamma och pappa för jag ville inte förlora min älskade lilla tjej som var cirka 6-8 månader bara. Jag grät flera dagar innan pappa's kusin kom för att avsluta hennes liv. Jag skulle aldrig få se min älskade Lollo igen, och då skulle ni bara veta hur himla underbar hon var.
Men allt rullade på, och jag började träna en hinderbana med Pärlan. Hon tyckte det var ganska så kul, förutom nät hon var brunstig haha.
Efter ett tag började jag även träna lite hinderbana med Kia, och hon tyckte det var okej i alla fall. Vissa gånger var hon till och med bättre än Pärlan hehe.
Men Pärlan och Kia var då rymlingar, men hade ett otroligt starkt syskonband. Kia var till och med ute en hel natt en gång, och hade otroligt nog klarat sig oskadd. Hon hade antagligen varit under stallet till största delen av natten.
Men 2014 började Kia få problem med magen. Så en kväll skulle jag gå ut till kaninerna i stallet, och där låg hon förlamad. Så lyfte ut henne och bar fram henne till altanen.
Hon kunde varken gå, eller lyfta på huvudet. Så min kompis och jag försökte göra allt för att rädda henne. Men jag förstod nog ganska snabbt att hennes liv inte skulle gå att rädda.
Kort efter det när hon satt i mitt knä började hon krampa, så pappa tog henne och höll henne i sin famn. När han la ner henne på en filt på bordet började hon krampa igen, och igen. Så pappa gick iväg för att leta efter något att begrava henne i, eftersom vi visste att hon inte skulle klara sig. Så medans han var iväg drog Kia sitt sista andetag, ett hjärtskärande skrik.
Lillen han var helt underbar han också. Man får helt ärligt talat leta världen över efter en snällare och lugnare kanin. Men ville gärna busa och klänga på en. Han var med väldigt mycket, eftersom han var så lugn och snäll så kunde alla hantera honom. Han var alla mina kompisars favorit också haha. Men jag älskade alla lika mycket. Mycket speciell kanin var han. Otroligt charmig haha.
Men honom hittade vi tyvärr död i buren en dag bara i mars 2015, jag kan bara gissa vad som hade hänt med honom, och troligtvis var det något neurologiskt, för han hade lite problem med muskelaturen och balansen, speciellt när han blev 2-3 år.
Pärlan och jag blev ensamma fram tills i slutet av augusti, Pärlan var sur i grining hela tiden den sommaren och jag förstår fortfarande inte varför, kanske var hon störtbrunstig väldigt ofta? Men när Cody kom hit blev hon lyckligare, började göra glädjeskutt och blev lättare att hantera. Så han räddade oss båda kan man säga. Var själv i en mörk period, och jag mådde inte bättre utav att ha en kanin som inte heller mådde bra. Så som sagt räddade han oss verkligen. Jag började må sämre och sämre under ett par månader, och hade troligtvis mått ännu sämre om inte de funnits där för mig. Sen så blev ju Pärlan tjuvparade två gånger, första parningen misslyckades. Men andra tjuvparningen (Cody rymde in till henne 2 gånger) lyckades, men jag förstod liksom inte att hon var dräktig. Jag såg ju ett förändrat beteende och att hon var rundare om magen, men trodde det berodde på annat, vilket jag hatar mig själv för idag. Hon boade samma dag som hon skulle föda, men kom bara blod, och hon var i svåra smärtor. Det gjorde något otroligt ont i mig att höra hennes skrik och gnäll, och bara se henne ha så fruktansvärt ont, och att jag inte kunde göra något för henne fick mig att känna mig värdelös.
Så en natt i februari avled hon av förlossningskompliaktioner min fina tant. 4,5 år gammal.
Saknar allihopa så otroligt mycket så det finns inte, skulle kunna göra nästan vad som helst för att väcka dom till liv igen.
Härliga Lillen
_____________________________________________________________________________________________
Nästa story time kommer nog upp imorgon.
Ha de! :D