lolloskaniner.blogg.se

Hejsan! :D

 

Japp, storyn kommer ut nu ikväll istället för imorgon, har inte så mycket annat för mig hehe.

Men innan jag drar igång denna story så vill jag skriva av mig lite.

För några dagar sen rymde ju Cola och skatorna var på honom, så han var ju väldigt sårig i ansiktet, men läker på fint nu.

Men skatorna ger sig inte! De sitter i hans hage och väntar liksom på att få attackera, dom pickar genom gallret på buren. Har då sett detta från ett fönster, men idag gick det till en helt ny nivå. Skatorna som annars är livrädda för oss när vi är ute var inte ett dugg rädda idag utan försöker ge sig på Cola medans jag satt i Cody's bur cirka 5-7 meter bort. Då blev jag riktigt irriterad och hojtade till så skatan flög iväg, jag trodde verkligen inte att skator var såhär och att dom bara blir värre också. Vet inte vad jag ska göra, för jag vet inte om jag vågar lämna dom ensamma i 5 minuter för att hämta något t.ex inomhus längre.

 

Men till det inlägget ska handla om nu.

 

_____________________________________________________________________________________________

 

Jag tyckte att det skulle vara kul med en kanin till så började kolla runt på olika hem och på facebook efter en kanin. Ville helst adoptera en kanin som inte haft det så bra i det förra hemmet, eller behövde ett hem akut. Så la ut ett inlägg på facebook i en grupp och fick några svar, och fastnade för Cola som behövde ett akut hem. Så cirka en vecka efter att jag tagit kontakt med personen som inte kunde ha honom kvar åkte vi för att hämta honom.

Så vi pratade lite med henne, och fick reda på att han kunde ha riskerat avlivning för att hon inte kunde ha honom kvar och att det var så svårt att hitta ett hem till honom. Så då blev det ännu mer självklart för mig att han behövde ett hem.

Resan hem tillbaka till oss gick bra. Han var ju otroligt stressad och rädd den första veckan. Men det blev bättre varje vecka. Han är fortfarande ganska osäker, men söker sig mer till mig nu. Kan sitta i knä och hoppar upp bredvid en, kommer fram och hälsar, springer inte för livet när man öppnar buren m.m. Så allt har blivit mycket bättre.

Har seltränat honom lite, och så har han fått prova löshoppa lite i hagen vilket gick sådär.

Men han är så otroligt snäll, och jag tror han kan bli ännu mer underbar än vad han redan är när han blir helt trygg med oss.

 

Men den lille tokstollen har lyckats rymma 6 gånger på cirka en månad haha, men han börjar bli lättare att få tag på nu när han inte är så jätte rädd längre, och tyvärr blivit attackerad av skator en gång.

 

Så jag hoppas vi får ett helt underbart liv tillsammans ett bra tag framöver, för jag älskar honom otroligt mycket även om han inte bott här så länge.

 

 

_____________________________________________________________________________________________

 

 

Ha de! :D

Hejsan! :D

 

Först av allt vill jag be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men har ingen jätte lust att skriva inlägg, delvis för att jag är så trött hela tiden och inte har någon energi till att göra det, tankarna bara fastnar då och jag kommer in på vad jag ska skriva. Men ska försöka förbättra uppdateringen och inläggen, för jag tycker ju det är jätte kul att blogga. Men tröttheten vet jag dock inte vad jag ska göra åt hehe.

 

Men idag är jag tillbaka med ännu en "story time" (kanske inte en typisk story time men aja haha).

 

____________________________________________________________________________________________

 

Det hela började förra året, den 23-24 augusti, jag hade ingen aning om att Cody skulle flytta hem till oss.

Jag gick av bussen som vanligt och var påväg hem, så när jag kommer upp för backen till vårat hus ropar min storebror på mig och säger att jag ska skynda mig. Vilket jag inte orkade haha. Så gick långsamt upp och frågade vad han ville. Gick upp för trappan till altanen och där stod det en kartong det stod " Grattis Louise" på. Så jag började ana något på en gång (var en förtidig födelsedags present, fyller egentligen den 30 augusti, är egentligen helt emot att ge bort levande varelser i present till någon också, inte okej tycker jag). Så jag la ner min ryggsäck och öppnade långsamt kartongen, och där satt en rädd liten krabat. Jag blev lite chockad tror jag haha, höll på att börja gråta. Gick in och bytte tröja, ville inte håra ner tröjan jag hade på mig. Jag var alldeles skakis haha. Sen gick jag ut på altanen tillbaka och lyfte upp honom ur kartongen. Jag var ju jätte glad såklart, men hade lite ångest ändå, men det släppte efter 3-4 dagar.

Han var väldigt osäker i början, men det är väl inte så konstigt, han var bland helt främmande människor, på en helt främmande plats osv. Han bodde på altanen de första dagarna/veckan. Så han fick springa löst där, och kom man med maskrosblad ville han gärna smaka haha. Så det var då han började sitta i mitt knä frivilligt, när man kom med maskrosblad hehe.

 

Efter 4-5 dagar fick han vara ute i hagen för första gången, och det gick utan problem.

 

 

Hejsan! :D

 

 

Tillbaka med ännu en story.

_____________________________________________________________________________________________

 

Det hela började med att vi satte ihop Ozzy och Bella, och det blev en lyckad parning. Så runt den 4 augusti föddes 4 små ungar. 9 åriga lilla jag gick ut till buren för att lyfta ut Bella. Men hon smet in i sovdelen på buren så öppnade den, och det var då jag såg boet med ungar, trodde det var 3 först, men en låg gömd under allt hö.

De växte så det knakade, var så roligt att se dom utvecklas.

Första gången i hagen var helt underbar att se, hur dom klängde på Bella och på varandra haha. Låg som i en hög allihopa. Såg inte klokt ut haha.

Sen så om ju den där tiden när man skulle sälja dom. Jag ville självklart inte det och låg och grät på nätterna. Vi pratade med några om de var intresserade, vissa sa kanske och andra nej, så det blev aldrig av och alla ungarna blev kvar. Jag var såklart överlycklig haha. Men var mycket jobb med 7 kaniner som 9 åring. Men jag älskade och älskar verkligen kaniner så det var nog big deal för mig då.

Alla var hur goa som helst, tills det kom in i tonåren då haha. Då blev i alla fall Kia rena rama monstret, och Pärlan var inte så mycket bättre hon hehe. Men Lollo och Lillen var inte lika sura av sig. Lollo blev dock inte så gammal.

Hon började få var i munnen, som sedan växte till en böld. Höll bölden ren och så när den sprack, och trodde den skulle försvinna (bölden började växa fram inom en vecka bara). Bölden blev större, men tillslut föll den bara av. Tänkte då att det kanske kunde vända. Men de växta ut nästan lika snabbt tillbaka igen. Så vi bestämde oss för att avliva henne, eller mest mamma och pappa för jag ville inte förlora min älskade lilla tjej som var cirka 6-8 månader bara. Jag grät flera dagar innan pappa's kusin kom för att avsluta hennes liv. Jag skulle aldrig få se min älskade Lollo igen, och då skulle ni bara veta hur himla underbar hon var.

Men allt rullade på, och jag började träna en hinderbana med Pärlan. Hon tyckte det var ganska så kul, förutom nät hon var brunstig haha.

Efter ett tag började jag även träna lite hinderbana med Kia, och hon tyckte det var okej i alla fall. Vissa gånger var hon till och med bättre än Pärlan hehe.

Men Pärlan och Kia var då rymlingar, men hade ett otroligt starkt syskonband. Kia var till och med ute en hel natt en gång, och hade otroligt nog klarat sig oskadd. Hon hade antagligen varit under stallet till största delen av natten.

Men 2014 började Kia få problem med magen. Så en kväll skulle jag gå ut till kaninerna i stallet, och där låg hon förlamad. Så lyfte ut henne och bar fram henne till altanen.

Hon kunde varken gå, eller lyfta på huvudet. Så min kompis och jag försökte göra allt för att rädda henne. Men jag förstod nog ganska snabbt att hennes liv inte skulle gå att rädda.

Kort efter det när hon satt i mitt knä började hon krampa, så pappa tog henne och höll henne i sin famn. När han la ner henne på en filt på bordet började hon krampa igen, och igen. Så pappa gick iväg för att leta efter något att begrava henne i, eftersom vi visste att hon inte skulle klara sig. Så medans han var iväg drog Kia sitt sista andetag, ett hjärtskärande skrik.

Lillen han var helt underbar han också. Man får helt ärligt talat leta världen över efter en snällare och lugnare kanin. Men ville gärna busa och klänga på en. Han var med väldigt mycket, eftersom han var så lugn och snäll så kunde alla hantera honom. Han var alla mina kompisars favorit också haha. Men jag älskade alla lika mycket. Mycket speciell kanin var han. Otroligt charmig haha. 

Men honom hittade vi tyvärr död i buren en dag bara i mars 2015, jag kan bara gissa vad som hade hänt med honom, och troligtvis var det något neurologiskt, för han hade lite problem med muskelaturen och balansen, speciellt när han blev 2-3 år.

Pärlan och jag blev ensamma fram tills i slutet av augusti, Pärlan var sur i grining hela tiden den sommaren och jag förstår fortfarande inte varför, kanske var hon störtbrunstig väldigt ofta? Men när Cody kom hit blev hon lyckligare, började göra glädjeskutt och blev lättare att hantera. Så han räddade oss båda kan man säga. Var själv i en mörk period, och jag mådde inte bättre utav att ha en kanin som inte heller mådde bra. Så som sagt räddade han oss verkligen. Jag började må sämre och sämre under ett par månader, och hade troligtvis mått ännu sämre om inte de funnits där för mig. Sen så blev ju Pärlan tjuvparade två gånger, första parningen misslyckades. Men andra tjuvparningen (Cody rymde in till henne 2 gånger) lyckades, men jag förstod liksom inte att hon var dräktig. Jag såg ju ett förändrat beteende och att hon var rundare om magen, men trodde det berodde på annat, vilket jag hatar mig själv för idag. Hon boade samma dag som hon skulle föda, men kom bara blod, och hon var i svåra smärtor. Det gjorde något otroligt ont i mig att höra hennes skrik och gnäll, och bara se henne ha så fruktansvärt ont, och att jag inte kunde göra något för henne fick mig att känna mig värdelös.

Så en natt i februari avled hon av förlossningskompliaktioner min fina tant. 4,5 år gammal.

 

Saknar allihopa så otroligt mycket så det finns inte, skulle kunna göra nästan vad som helst för att väcka dom till liv igen.

 

Härliga Lillen

 

Tyvärr enda bilden jag har på Lollo, hon och Kia när dom var cirka en vecka gamla (Tror Lollo var den som var överst)

 

_____________________________________________________________________________________________

 

Nästa story time kommer nog upp imorgon.

 

 

Ha de! :D